Kvinnogöra

Jag har kapitulerat. Igår eftermiddag sade motivationen, orken och lusten stopp. Vi har inte ens börjat måla. Jag orkade inte ta ett enda sliptag till, inte skrapa bort en enda färgfläck eller spackla ett minimalt hål. Så jag inledde en liten strejk och började pyssla på terassen istället. Trots att jag inte har gröna fingrar gick det strålande att plantera klängväxterna och sätta upp spaljén. Jag slängde taperrester och sopade. Och jag hade det mysigt! Det var då jag kom till en väldigt viktig insikt: renovering är inte kvinnogöra. Jag vet, jag borde vara feministisk och jämställd, men det är helt enkelt för segt och för få snabba resultat. Där män känner sig manliga med renovering, slipmaskiner och spackel, vad känner sig kvinnor?
Uttråkade.
Mattias var efter en väggs slipning täckt av ett tjockt lager slipdamm och såg minst 20 år äldre ut med det gråa dammet i håret, som om han legat bortglömd under en soffa och dammat till.
Själv har jag lyckats förstöra två favoritbyxort i den fåfänga tron om att jag inte skulle smutsa ner dem INNAN målningen. Jag har såriga händer och kommer för all framtid hata golvlister (föregående hyresgäst hade målat PÅ listerna, dvs inte masktejpat på ovansidan. Smart.) Färgen från listerna fick SLIPAS bort med maskin. Tog nästan 3 dagar. Aldrig mer. Eloge till Tias som fortfarande har ångan uppe. You rock.