Filmrecension: Cinderella Man

Det var tydligen kanelbullens dag idag. Kanelbullens dag uppfanns 1999. Ändå har jag aldrig hört talas om den, än mindre firat den. Syrran däremot älskar alla former av högtider och dagar. Hon kom över med en påse Hemköpsbakta bullar (värda att fira faktiskt) och jag hade Cinderella Man laddad i DVDn.

Foto: Lånat härifrån
Jag hade ont i magen i två timmar, antingen av tragiken eller av boxningsmatcherna. Låt mig först säga en sak. Jag avskyr boxning. Jag tycker det är meningslöst pucklande och på film blir det bara..bläääh. Men den här filmen...ibland kunde jag inte ens titta och jag satt som på nålar av spänning. Ganska ansträngande i två timmar, ja. Men värt det. Och jag fick komma på mig själv: jag tyckte att boxning för ögonblicket var det mest spännande jag tittat på. T.o.m. det faktum att René Zellweger spelar seriös brunett i film som handlar om 30-talet kunde inte ta ifrån knuten av oro och förväntan i magen. Hon var rätt bra.
Så filmens plus: historien, matcherna, spännningen. Dessutom lärde jag mig ett och annat om depressionen i USA på 30-talet. Russel Crowe är dessutom väldigt lik originalet.

Foto:James Braddock, originalversion.
Filmens minus: magont, och de förstärkta slagljuden som gör så ont i en.

Jag brukar bedöma en film, förutom innehåll och så, på känslan efteråt. Inte direkt efteråt, men när det fått sjunka in. Om jag rakt ut kan säga "Så bra...underbart" utan omsvep har jag redan förlåtit filmen för stråkmusiken i slutet och andra små Hollywoodgrepp jag annars ratar filmer för. Ding ding! Slut på ronden.