Resumé

Detta har hänt sedan 9 februari (senaste inlägget): Jag har tänkt sälja mina små högtalare här på bloggen, men jag orkade inte formulera klart annonsen. Tänkte skriva om glassbåtar för osannolika 32 kr/st. (direktimport Norge?) och hinna kommentera den där valentindagen. Orkade jag? Näe. Ibland är det så, jag måste bli lite triggad, utsatt för nåt som trycker mig på 'on'. Och jag hade precis ett sånt moment. Hör här vad Moviezine skriver om den hypade filmen Cloverfield (som jag såg igår):

"Vid vissa tillfällen känns den fruktansvärda spänningen så påtaglig att jag nästan glömmer att andas." (hela recensionen)

Alltså, jag fick scrolla upp igen i browsern för att försäkra mig om att jag hade hamnat på rätt recension. Jag blev så chockad att JAG nästan glömde andas. Nu kanske Moviezine inte har nån vidare dignitet vad gäller filmrecension så jag googlar vidare i min jakt på tycken om denna film. Jag blir lite nedslagen, de fleste recensioner är rena hyllningar och jag börjar känna mig förvirrad. Tills jag hittar följande svenska recension:

"Man bara hoppas på att han ska dö någon gång och lämna videobandet efter sig som ett dokument över hur det var att befinna sig på Manhattan just den dagen."

Detta utdrag sammanfattar precis min känsla efter bara tre minuter i filmen och under resten av den. Jag drabbas av en kylande känsla i magen när jag tvingas inse att HELA filmen utspelas genom den här förbenade handkameran. Vidare:
"I USA applåderar folk när filmen är slut (inte för att den är slut, som jag gjorde?) och möjligen har jag missat hela tjusningen med det här." (hela recensionen)

Näe då, skriv upp mig på din lista.