Gullbringa I

Sveriges framsida kallas ju västkusten. Av västkustsvenskar i alla fall. I de sex år jag spenderat med mannen har vi årligen blivit uppbjudna till föräldrarnas sommarhus nära Grebbestad. Vi har liksom inte pallrat oss dit förrän i helgen. Därav utebliven bloggning förövrigt. Skånetjej som jag är och därmed skeptiskt till klippbad bestämde jag mig i princip för att vägra att bada. När man är van vid vidstrcäkta stränder där man kan se botten genom havet är klippor minst sagt lömskt.
Dessutom hade jag en långt gången hornhinneinflammation (stammade från Skånevistelsen) som gjorde mig partiellt blind på vänster öga och kraftigt fotofobisk. Jag ville göra det bästa v situationen och hoppasdes att jag skulle se ut som en trött filmstjärna på vilosemester med min mörka solhatt och solglasögon, mer ljusskygg för paparazzis än solen. Ändå fick jag kapitulera när vi sista dagen drogs med till den sk. dödsklippan där det tydligen var bäst att bada. Antibiotikan hade börjat verka och jag slapp ögonlapp och solhatt. Och tvingades i genom de hala klippavsatserna. Till min stora förtjusning var det helt underbart. Fyra meter till sandbotten, och ingen tång som slingrade sig runt benen. Jag erkänner att jag inte är en fisk, jag älskar inte att bada 5 gånger om dagen. Tydligen är det regeln och man antas när man är vid havet att bada det första och sista man gör under sina vakna timmar. Vilket alla gjorde, från 5-åringen till 80 åringen som var med. Men jag känner mig, trots att hornhineninflammationen nu blivit båghinneinflammation, utvilad av sol, bad, vila, kryss och havskost. Hade jag råd skulle jag nog leva på skaldjur och fisk resten av livet.