Shaken, stirred - Who the heck cares?

Igår såg vi Bondfilmen. Normalt är jag osvag för uppsvälld, amerikansk action med produktplaceringar med intervaller som TV3s reklampauser. Normalt är jag osvag för Bondmannen likväl och hela machostilen. Mest osvag är jag ändå för jakter, biljakter, löpjakter, cykeljakter och töntiga skurkar med äckliga och orealistiska handikapp.
Men igår var ett undantag. Daniel Craig är ett undantag. Produktplacering för Sony, Sony Ericsson, Ford, Omega osv fick halka mellan stolarna för igår var en riktigt bra bioupplevelse. Två och en halvtimmes äkta, välproducerad action med otippat bra blond Bond. Jag är redan så trött på håriga bringor sedan Connery och Brosnan så en renvaxad, vältränad bringa vad varmt välkommen. Dessutom är Craig, när vi ändå ska tala om honom, sådär realistiskt snygg och ibland inte. Som folk ju är. Han är faktiskt inte bildskön och det är uppfriskande och trovärdigt. I vissa vinklar är Craig riktigt snygg, riktigt manlig (på brittiskt gentlemannavis förstås) och precis lagom diskret och härligt ironisk (se rubrik, citat från filmen). Samt lagom plågat uttryck i ansiktet.
Skurkfaktorn lyftes av en enda anledning. Mikkelsen, Mads Mikkelsen. Hans i filmen givna handikapp kändes inte för betungande och påtagligt. Ändå har jag svårt för Mikkelsen som skurk, kanske är jag Mordkommission-skadad?

Tjejerna då. Alltid lika omtalade. Även de inte särskilt snygga (lite maskulin varning på första tjejen) och den andra är också bara snygg ibland. Dessutom är det mesta naket man får se inte kvinna, utan Bond. Äntligen!
Foto: imdb.com. Bilderna föreställer uppifrån och ner: Daniel Craig, Mads Mikkelsen och Eva Green (spelar snygg kamrer och är Bond andra kvinna i filmen)