Andmat

Med risk att tjata om min ensamhet måste jag bara dela en syn på mat med er. Det är inte någonstans roligt att äta själv. Må det vara chips, popcorn, frukt, lunch eller omelett. Mattias frånvaro har medfört omedvetna ändringar i min kost. För att göra en lång och ointressant mening kort, jag äter mindre och enklare. T.ex. bara en omelett till frukost, en sallad till lunch, eller några stekta dumplings. Verkligen inget fancy. Varför? Antingen är jag en italienare fånge i en annan nationalitets kropp eller så är förtäring av mat helt enkelt en social grej för mig, mer än jag trodde.
Missförstå mig rätt, jag menar inte att varje måltid MED min käre man inkluderar trerätters och att det är ett ståhej varje gång vi äter frukost. Det börjar på nivån att äta en muffins man bakat ensam. Det är ju faktiskt ganska poänglöst att både baka och sedan äta det själv. Om ni misstror mig, testa själv. Bara i tanken räcker. För det är roligare att laga mat för två, maten smakar bättre då. Och där, just där, vaknade den slumrande (tack och lov) poeten i mig.