Livsuppehållande

Det händer mer än man tror. Någon frågade hur jag hittar på nåt att säga varje dag. Jag går och tänker på så många saker varje dag och nu försöker jag få ut dem i små dosportioner. En annan sak är att man även börjar att tänka mer över små men fina saker. Det vore kanske att gå för långt om jag sa att bloggandet lärt mig uppskatta vardagens små nöjen och rutiner, men vid närmare eftertanke är det nog lite så. När jag berättar om, för många, triviala saker låter de helt plötsligt inte så simpla och meningslösa. Jag ger dem betydelse samma sekund jag tänker och skriver om dem. När jag satt på jobbet i min otroliga, nästan overkliga skrivbordsröra insåg jag vikten av pauser. Pausen behöver inte vara den obligatoriska fikarasten. Den är ju också trevlig eftersom jag alltid försöker vara först att mala kaffebönorna bara för att få känna doften av kaffet, före andra. Men jag tänkte nu mer på pauserna som inte är pauser i realtid, utan mer...mentala pauser. Nedan visas först en helt verklig och oklippt bild från min arbetsplats idag nån gång på eftermiddagen. Först när jag lade in bilden i datorn insåg jag varför jag inte störde mig på mitt röriga bord: de dagar mitt bord ser ut sådär har jag känt mig mer kreativ och aktiv än vanligt. Bilderna efter visar exempel på min mentala yogapaus. Klipp från verkligheten, både den jag omges av och den som omger andra jag tycker om eller känner. Varje bild är unik och har en mindre eller större historia. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag snabbt blickar förbi, jag har sett bilderna massor av gånger, men lugnet kommer att de finns där, oavsett. Det är kanske inte livsuppehållande, men det håller onda saker på längre avstånd. Precis som mina italienska ringar och min eviga kompanjon vattenflaskan.