Läsvärt - Kafka on the shore

Kafta on the shore(org. titel 'Umibe no Kafuka', 2005) av Haruki Murakami var givetvis allt man förväntar sig av en Murakamiroman, men lämnade inte samma eftersmak som t.ex. The Wind-up bird chronicle. De sista hundra sidorna var lite av besvikelse. Jag ska förklara varför.

Murakami ger inte en sjota i läsarens förhoppningar, oftast en bra egenskap. Men när man tagit sig till sidan 385 och allt allt fortfarande saknar logiska avslut förväntar man sig ändå ett ordentligt slut med någorlunda rimliga förklaringar. Vad gör Murakami då? Jo, han avlivar dessa chanser, en i taget, lugnt och avsiktligt. Hur bra boken än är vill jag inte bli besviken när jag läser. Jag kan acceptera ett visst bortfall av förväntningar, men alla?

Helt utan besvikelser är dock Murakami själv som är mer än en författare. Han är en poet och sagoberättare. Som Tias säger, ingen beskriver möten mellan udda människor som honom.
Murakami låtsas aldrig om att udda saker eller händelser skulle vara något att tappa hakan för. Därför är mötena i hans bok alltid fullkomligt beroendeframkallande. Dessutom är hans böcker en påminnelse om hur jag borde vara mer ofta. Tålmodig, optimistisk, accepterande och ursäktande. Hans karaktärer är alltid typiska japaner på det ena eller andra sättet utan att någonsin bli enformiga. När jag läst sista sidan lämnas jag alltid med känslan att, jag vill bli en god japan. Låter det tråkigt? Det är det inte, förmodligen får icke-japaner inte den känslan eller så får dem det. Vore spännande att höra en annan läsares åsikter om just detta.

Kafka on the shore handlar mest om Kafka Tamura, en 15-årig rymling från Tokyo. Murakamis sätt att väva ihop historier är fascinerande bra och gåshudsframkallande. Växelvis fängslas man av den ena historien om pojken och nästa gång om Nakata, en gamling som inte kan läsa, men som talar med katter. Jag kan vara utan alla ekivoka beskrivningar av en 15-årig pojkes lustar som till sist blir något enformiga och förutsägbara. Hela Oidipus-fixeringen är så påtaglig att man undrar om Murakami har issues själv...men den paralella historien räddar ändå hela upplevelsen. Läs får ni se.