En bra och en dålig

Jag ska bara hissa och dissa två filmer. Hissen går till 'Michael Clayton', i huvudrollen George Clooney. Jag är en av de förmodligen få kvinnor som inte dånar av George Clooney. Förvisso inte nu heller, däremot utser jag honom till en ny Clark Gable eller Cary Grant i 'Michael Clayton'. Det är den där svala, lätt plågade imagen tillsammans med oemotståndlig pondus och ett skådespel utan regi. Clooney ser ut att göra det som om han föddes till det. Och jag är så svag för filmens typ av historia, befriad från klyschor, dåliga amerikanska skämt och slag för bröstet. Enkel story, men ändå komplicerad, svalt, snyggt foto, välspelat och förmodligen helt realitiskt. Inte för dig som älskar romantiska komedier eller dumfånig action (med t.ex en svart och en vit som tvingas jobba ihop under löjliga uppdrag).

Dissen går ohindrat till 'Gone baby, gone'. Här är "skådis-vill-gå-vidare-i-karriären-och-börjar-regissera"-floppen ett faktum. Inte nog med att megatrista och blaha Ben Affleck inte står högt i kurs hos mig redan innan, nu hamnar han på min shitlist. Men det verkar ligga i släkten. Ben regisserar nämligen sin brorsa, Casey Affleck. Resultatet är en trist, grå massa med en sluddrande Casey på Bostonslang och massvis av frågetecken för tittaren. Boken bakom filmen av Dennis Lehane är en deckare man blir svettig av. Dennis Lehane ligger även bakom Mystic River m.fl. Så förhoppningarna var rätt höga. Men frågetecken som "Vad gjorde hon i filmen egentligen?", och "jaha, fortsätter filmen?" samt tankar på vad morgondagens middag ska bestå av är dåliga tecken för framgångsrikt filmnjutande. Usch, undvik. Håll dig till böckerna för maximal underhållning.